Den andra dagen utan Junis är också smärtsam... Men inte lika... Hur ofattbart det ändå är så har det hänt, min bästa vän är död och allt som man skulle göra känns helt plötsligt oviktikgt... gå till skolan, träna handboll, äta... Ändå är det nu man behöver göra just det, så att man inte sitter och degar ner sig i soffan av sorg. Jag är hellre ute bland kompisar än sitter ensam i denna smärta... Men just nu är allt jag kan tänka på är att jag hoppas att Junis har det bra på andra sidan...